Denna artikel publicerades ursprungligen i Tally-Ho 6-95, det sista numret.
Vi har genom åren dokumenterat alla svenska Dogfight tävlingar här i Tally-Ho – förutom den allra första, på Ripa Duckbase den 18:e juli 1992. Så nu är det dags! Håll i er, för nu blir det bitvis rätt patetiskt…
Planerade tävlingar 1992
Under -92 försökte jag till en början få igång lite tävlingar, och la dem då i samband med andra arrangemang för att det skulle finnas piloter på plats. Den första planerade tävlingen skulle ha gått av stapel i samband med Thor-Struts meetinget på Emmaboda flygplats i början på juli. De enda dogfight-piloterna som dök upp var Johannes och undertecknad (dessutom var det bara jag som hade flygplan med), så det blev inget. Nästa planerade fight var i samband med Ripa-veckan, som hölls på den tiden.
Ripa fight!
När jag begav mig mot Ripa, var det med ganska mycket tvivel i sinnet, efter erfarenheterna från Emmaboda. Visserligen hade Magnus J. ringt mig och vi hade bestämt tid och plats etc, men jag hade ändå vissa tvivel om att det skulle bli någon tävling. Nåväl, i sista stund svängde jag in bilen på parkeringen, och fann till att det faktiskt var en del piloter där, med modeller (wow!!!).
Trist nog upptäckte vi snabbt att jag glömt den viktiga röda dogfight-pärmen med alla tävlingspapper i! Det innebar faktiskt inte bara att vi inte hade poäng-papper till domarna, utan även att vi hade problem med att komma fram till vilka poäng som fanns, och hur mycket de var på. Nåja, efter ett tags organiserande av domare, så var vi beredda på första heatet.
Modeller och piloter
Vilka var där då? Ja, förutom underteckna, med en mycket sliten J22, så ställde Magnus J upp med en kraschad, rödmålad(!) J22. Dessutom var förstås bröderna Rickar och Roland P där, med Bf109G respektive Spitfire av Helge Örbos fabrikat. Bf019an var den första prototypen av Rickards senare (1993) så framgångsrika konstruktion. Den var imponerande lackerad, men skulle den flyga?
Strid!
Den tillfälligt utsedda huvud-domaren blåste igång första heat, och striden var ett faktum. Magnus J lyckades komma upp i luften ett par sekunder före mig, och vann därmed startpoängen. Därefter började en jakt oss emellan, som faktiskt var hyfsad med tanke på att Magnus inte flugit dogfight innan. Efter ett par minuter dök en annan opponent upp i luften, nämligen Rickard med sin Bf109G. Jag försökte gå efter honom ett par gånger, men han vinglade omkring så långt bort i periferin, så det var faktiskt ingen idé. Istället koncentrerades striden mellan Magnus och mig. Vi använde oss på denna tävling av plaststreamers, vilket skulle visa sig mindre lyckat. Jag lyckades få Magnus streamer om min vinge, vilket normalt skulle inneburit ett klipp. I stället gick streamern inte av, utan fastnade runt min vinge och ryckte loss denna! Nåja, inte riktigt, för vingen hängde fortfarande kvar i vingbalken, men det var det enda som höll kvar den. Efter detta lyckades jag klanta till det ordentligt, och få in kärran i en kvickrollsliknande manöver in bakom säkerhetslinjen och klubbstugan. Minuspoäng!
Krascher
Det var jag nu händelsevis inte den enda som lyckades med, utan även Rickard trillade ner bakom säkerhetslinjen med sin Bf109G, i en halvt om halvt forcerad kraschlandning. Lillebror Roland kom aldrig i luften under de sju minutrarna, och efter heatslut landade Magnus och jag lugnt och stilla. I pausen provflög Rolle sin Spitfire, och satte den efter motorbortfall i ett taggtrådsstängsel. Efter det fanns det bara en kärra kvar och det var Magnus J22. Vi beslöt oss därför att avbryta tävlingen efter detta enda heat, och utse en vinnare – Magnus J. Rolle kom på andra plats, genom att helt sonika stanna på marken och få 0 poäng!
Till sist…
Det var ingen dunder-tävling precis, men lagom för att tända jaktpiloterna på Ripa. Nästa år (1993) hade de konstruerat, byggt, tränat och var laddade till tänderna…
Ta det här som ett exempel på hur det mycket väl kan vara på en första-tävling med nya arrangörer. Det är inte alltid blodigt allvar det har, inte!
Martin Elmberg
