IDA Dogfight sommaren 1993
Nu fortsätter vi Martin Elmbergs tillbakablickar med att titta på sommaren 1993 – sommaren då väldigt mycket hände inom Dogfight i Sverige.
Sommaren 1993 gick till historien som en av de regnigare. Trots det genomförde vi en hel del tävlingar i Dogfight. Den första körde vi i anslutning till skalaträffen på Barkarby. Först hade vi ett uppvisningsheat under lunchpausen på Barkarby. Det blev bara norrmän som deltog i uppvisningen efter att Rickard P kraschat sin ME163 Komet i starten (det blev visst en liten, liten grop i asfalten p.g.a. den kraschen). Undertecknad agerade speaker under vår uppvisning och informerade publiken om Dogfight med allt vad det innebar.
Vi gjorde också en ganska stor insats i depån med att sälja ritningar och dela ut informationsmaterial. Vid det laget fanns även min Hawker Typhoon som ritning, men den modell som rönte störst uppmärksamhet var Rickards ME 163 Komet. Men efter ett tag var det dags att packa in i bilarna och leta upp fältet ute i Upplands-Väsby.
Färdproblem
Ja, redan där blev det problem. Min meck och jag hittade inte dit. Vi försökte använda vägbeskrivningen i den s.k. ”fältlistan” men hamnade hela tiden helt fel. Det fanns liksom inga bil-GPS:ar på den tiden… Till sist – 2 timmar försenade – kom vi fram till fältet. Döm om vår förvåning när vi upptäckte att norrmännens buss (!) saknades. Dom var också försenade!
Till sist hittade vi norrmännen i sin buss ca 4km från fältet, där de fått motorhaveri. Jag minns än idag hur Oddgeir kravlar upp från bussens nedre regioner och drar upp händerna ur något slags oljetråg som enligt uppgift var bussens växellåda. Med oljan fortfarande droppande från de oljesvarta armarna konstaterar han (på norska) att ”ni får nog skjutsa dom andra till fältet, det här tar ett tag till att fixa”.
Ja det här med norrmännens buss kräver kanske sin förklaring: Dom använde sig alltså av en buss som såg ut att vara från senare delen av 60-talet. I den hade dom inrett ett antal sängar och fraktade runt norska piloter och modeller till tävlingar runt om i Norge och även till Sverige. Ja tidigare hade så klart Pål och Helge haft ännu mer spektakulära åkdon – deras två identiska bilar var målade som amerikanska P-51 Mustanger med invasionsränder, stjärnemblem och allt!
Tävling
Till slut kom i alla fall tävlingen igång, med tio tävlande piloter. Vi var något decimerade, Magnus J hade kraschat sin modell kvällen innan och Helge Örbö hade problem med sin modell och valde då att ställa upp som domare istället. Ola J gjorde nervös tävlingsdebut med sin J22 och flög riktigt bra i sitt andra heat tills han fick Rickards Bf109G genom vingen och J22n pulvriserades.
Tredje rundan blev inställd p.g.a. att skymningen närmade sig så vi valde att köra finalen direkt. I final var Rickard, Roland, Kjetil Leikvold, Ödegård, Nessen och Rabben (de fyra sista norrmän). Roland fick dock motorproblem och kom inte upp i luften. Rickard flög enligt referatet i svenska Tally-Ho ”som besatt” och fick in nåt klipp innan hans Bf109G kolliderade med Kjetils P-47 och båda modellerna landade mer eller mindre hela. Rickard vann en rätt överlägsen seger i denna tävling, vilket nog förvånade både honom och en del av oss andra. Norrmännen hade ju hållit på med det här så mycket längre och hade mycket större erfarenhet.
Tävlingsnatten firades inne i Stockholm, bl.a. på en s.k. ”inne-klubb” på Stureplan. Med tanke på att vi gått igenom lerfält på väg bort till tunnelbanan in mot stan måste vi ha sett roliga ut – ricinolja i håret och med leriga skor och byxor på coolaste innestället i Stockholm! Natten avslutades med nattflygning ute i tältbyn på Barkarby. Det äventyret kostade f.ö. en kraschad MiG-3, men var nog kul just då. Dagen efter var inte mindre blöt, undertecknad vaknade med en decimeter regnvatten i fotänden av tältet.
Fortsatt tävlingssommar
Sommaren fortsatte med en tävling i samband med modellflygträffen i Emmaboda i juli. Vi hade tur och kunde köra tävlingen trots regn både före och efter tävlingen. Vi var 6 tävlande, utöver undertecknad var det Ola, Roland, Rickard, Thomas A och Magnus J. Den här tävlingen var blåsig med en del klipp och krascher och kanske just därför gick undertecknad som segrare ur den två timmar långa kampen.
Nästa tävling var planerad till Ronneby MFKs fält, en lördag i mitten av juli. Den här dagen regnade det, så vi satt i bilar och klubbhus och väntade och väntade och när det regnat hela dagen beslutade vi att skjuta upp tävlingen en vecka till nästa lördag då faktiskt solen sken! I alla fall i någon minut, för efter två genomförda rundor började det regna men efter ”bara” en timmes väntande kunde vi köra resten av tävlingen. Ny tävlande på denna tävling var Anders K, som efter ett års USA-vistelse nu var tillbaka med skvadronskamraterna från Ripa. Det jag själv minns mest från denna tävling var när Rolle tappade greppet om sin MiG-3 i en av starterna och modellen sakta halkar ner så att propellern hackar upp flera djupa jack i hans underarm. Det blev sjukhusbesök efter den tävlingen och redan då insåg vi nyttan av första förband på tävlingarna.
Helgen efter blev det tävling igen, den här gången tillbaka på Ripa fighterbase. Det regnade inte, men det blåste desto mer (men ”hellre att de blååser än att det det reegnar” som Magnus J uttryckte det så träffsäkert). Tävlande var Thomas, Niklas A, Rickard, Roland, Ola och undertecknad. I den här tävlingen märks det att piloterna börjar bli vassare, för nu är det mer klipp i heaten. Mest uppmärksammad blev den här tävlingen för undertecknads nödlandning i tjurhagen, där modellen hamnade precis framför fötterna (jaja, klövarna…) på en stoor tjur. Vi fick använda visselpipor från tävlingsutrustningen för att kunna driva bort tjurarna efter heatet, så att jag kunde hämta planet. Modellen var otroligt nog hel, trots att flera tjurar nosat och ”petat” på det under heatets gång.
Modellerna
Vilka modeller användes under tävlingarna? Ja, norrmännen använde nästan uteslutande P-47 med glasfiberkropp och balsavinge från Leikvold models. Svenska piloter använde mest MiG-3, men det var många andra modeller i luften såsom fyrkantiga Mustanger, Bf109G, J22 och undertecknads Hawker Typhoon. Roligaste modellerna var nog Rickards ME163 Komet för att inte tala om Rolles Polikarpov I-16 Rata – denna modell hade knappt ens propellerspetsarna utanför motorkåpan!
Men det skulle komma mer. Hösten skulle bjuda på några spektakulära tävlingar där nya modeller med revolutionerande byggteknik skulle se dagens ljus. Men det berättar vi mer om nästa gång.
Martin Elmberg
