Här fortsätter artikelserien om vad som hände de första åren i Dogfight. I det här avsnittet berättar Martin Elmberg om hur det gick till när det svenska järn-gänget åker iväg för att tävla i – just det – norska mästerskapet i Dogfight!
September-numret 1993 av svenska Tally-Ho inleds med en artikel där jag skriver om min nya konstruktion av P51 Mustang. Här får man en förklaring till varför jag gjorde en Mustang-ritning: Det var helt enkelt så att någon kommenterat min Hawker Typhoon med ”Det där var den fulaste Spitfire jag sett!”. Alltså satsade jag den här gången på en riktig klassiker som förhoppningsvis ingen skulle kunna ta miste på. Mustangen kom sen att publiceras i julnumret av Allt om Hobby och blev en veritabel succé, åtminstone om jag ser tillbaka på antalet sålda ritningar.
Mustangen var – och är – en balsakonstruktion, av samma uppbyggnad som Rickards MiG-3 (läs, den var konstruktionstekniskt sett en kopia). Den hade en kropp helt täckt av relativt tunna balsaflak, som böjdes till rätt form runt spanten. Vingen var helplankad på ovansidan, men bara delvis plankad på undersidan. Kropp och vinge kläddes sen med plast eller vävklädsel. En fördel med den här uppbyggnaden var att man enkelt kunde skära upp klädseln under vingen för att komma åt att laga eventuella skador på vingen. En nackdel med konstruktionen var kroppen, som ofta splittrades i många, många delar vid en krasch.
Höstmörkret lägger sig
Hösten drog närmare med september månad, nu var det väl inte så många tävlingar kvar? Jodå, vi hade både en tävling Lund och en i Sölvesborg kvar att flyga. Tävlingen i Lund blev blåsig och hade dessutom buller-restriktioner p.g.a. den häst-gård som låg precis i närheten. Trots detta blev vi i alla fall 5 tävlande, Roland, Thomas, Rickard, Niklas och undertecknad. Prototypen till min Mustang gick hädan redan efter några sekunder in i första heat p.g.a. motorstopp följd av medvindskrasch.
Fyra klipp på tre heat, inte så hett med dagens mått mätt kanske. Inga fler kraschade modeller i alla fall. I finalen blev det tre klipp och en säk. Roland vann tävlingen med sin I-16 Rata. Gör om det, den som kan!
Sölvesborg
Det här blev säsongens sista och blåsigaste tävling. Jag minns att vi till slut flög runt i vänstervarv och förgäves försökte klippa varandra när man fladdrade iväg i medvinden. Vi var sju deltagare, där Kent Norman var ny tävlande. Ola hämnades i andra heat på Rickard och klippte vingspetsen av Rickards Corsair så att Rickard måste nödlanda. (Rickard pangade ju ner Olas J22 i Upplands-Väsby tidigare under säsongen). Ola vann dessutom tävlingen, en försmak av hur det skulle se ut 1994.
Modeller
Det har nu dykt upp en hel del nya modeller/ritningar. Thomas har konstruerat en P-40 Warhawk och undertecknad har gjort både en Jak-1 och P51B/D Mustang. Mest revolutionerande är dock den F4U Corsair som Rickard byggt under sen-sommaren. I denna design har han använt influenser från komposit-konstruktioner (sandwich) och en del båtbyggartankar.
Resultatet blir en modell med vingen skuren i cellplast, med balsaplankning som kläs med brunpapper. Kroppen skärs också i cellplast och kläs med brunpapper. Brunpappret lackas sedan med fernissa som används vid båtbygge och lackas slutligen med färg enligt förebildens färgschema. I modellen sätts en Irvine 20ABC, som var den allenarådande motorn i denna klass vid denna tid.
Rickard använder denna modell på Sölvesborgstävlingen och på norska mästerskapet. Det går inte så jättebra för honom på dessa tävlingar, så vi andra inser nog faktiskt inte vad han har gjort. För faktum är, att den konstruktion han har tagit fram kommer att revolutionera byggtekniken inom 12-skalacombaten för i princip all framtid.
Norska mästerskapen
Vi, d.v.s. de svenska piloterna, var inbjudna att delta i det norska mästerskapet som av en händelse gick den sista helgen i september (klassisk helg, eller?). Vi hade inte tänkt delta, men sen hände det något, jag vet inte riktigt vad. Antagligen hade vi blivit bitna av ”Dogfight-flugan”, eller nåt sånt, för det gick bara inte att stoppa:
”Vi har ju Volvon” (Rickards Volvo 145 från 1973). ”Vi kan ju ta en långhelg”. ”Vi kan ju köra hela natten, så är vi framme lagom när tävlingen startar”. ”Vi hyr in oss på hotellet som norrmännen rekommenderar”. ”Vi plockar upp Thomas och Ola på Ripa-fältet”.
Vi startar alltså ungefär midnatt fredag natt och kör norrut mot Ripa, för att hämta Thomas och Ola på Ripa figherbase, där Thomas parkerar sin bil. En av oss tre som åker från Lund har deltagit på s.k. ”nollegasque” hela fredag-kvällen och är lagom pratsam de första hundra metrarna, tills han börjar må dåligt (nej, det var inte undertecknad, jag minns ju att berätta historien…).
Lång färd
Sen åker vi låångt, för att sent lördag förmiddag svänga in på en regntung stubbåker ute i norska vildmarken söder om Oslo nånstans. Där startar så tävlingen, det norska mästerskapet i Dogfight. De första heaten blir tunga för svenskarna: Rickard flyger över säk, jag kolliderar min MiG-3 (men klarar modellen), Thomas kolliderar och totalkvaddar en Mustang och Rolle planterar sin Rata i åkern.
Tredje rundan blir händelserik. Thomas kolliderar återigen med en av sina fyrkantiga Mustanger (dom var faktiskt så fula att till och med Thomas själv jublade när dom kolliderade). Jag hjälper Rickard att starta sin Corsair men direkt i starten lämnar kroppen vingen bakom sig. Efter en massa strul får vi upp kärran i luften igen och jag vänder mig direkt om för att hjälpa Rolle som inte får fart på motorn i sin MiG. Det går nån sekund, sen smäller det till och ner regnar Oddgeirs P-38 och Rickards Corsair. Kort flygtur det heatet, men ACE blev Rickard minsann på köpet.
Nattliga aktiviteter
Natten skulle bli lång, först med många reparationer i de svenska ”hangarerna” (läs hotellrummen) för att sen fortsätta med middag med de norska piloterna som slutade rätt sent för somliga.
Söndagen var kallare men när väl tävlingen dragit igång blev vi varma i kläderna igen. Thomas pangade ihop i ytterligare en kollision och Rickard gjorde ett snyggt klipp på en motorstoppad MiG-7 som seglade ner mot säkerhet – trodde piloten… I klippet tappade MiG-7an all flygfart och föll rakt ner mot marken! Thomas lyckades laga ihop sin Mustang igen. Den var nu den absolut fulaste Mustang undertecknad sett, men den flög.
Final
De svenskar som kvalade till final var Thomas och Ola. Rickard missade precis, han slutade på en 8:e plats. Spänningen var stor, hur skulle det gå? Efter några minuter gick det som det brukar på den här tävlingen, nämligen att Thomas kolliderade med någon. Den här gången klippte motståndaren Thomas modell ovanifrån så att den blev i princip helt söndersmulad. Ola klarade sig bra, men fick inte in några klipp eller kollisioner.
Slutresultatet blev att Örjan Leikvold vann, med Thomas Augustsson på andra plats! Trea blev Ödegård och Ola hamnade på en sjätte plats. Det blev nog inte riktigt som norrmännen tänkt sig, med en svensk på andra plats i norska mästerskapet…! Jag tror att man löste det så att tredje man (en norrman) fick bucklan för andra plats men att Thomas fick modellprylen som skulle tillfalla tvåan (en byggsats om jag minns rätt).
Därmed återstod bara den långa resan hem och 1993 års säsong var avslutad. De fem som deltog på NM-resan till Norge bildade sedan kärnan i det som kom att kallas ”Järn-gänget” – de som drev på och spred Dogfight och senare Aircombat till övriga delar av Sverige och Europa. Men det kommer vi att berätta mer om i kommande delar av den här artikelserien…
Martin Elmberg
