Corsair F4U-4 i skala 1:12, del 1.

Del 1 i en byggserie av en modell i glasfiber av en Chance Vought F4U Corsair .

Nu när vintern är här och kvällarna blir kortare och kortare och flygandet i veckorna är i princip obefintligt så är det ett bra tillfälle att stänga in sig i byggrummet för att försöka få fram något nytt roligt att flyga med när ljuset kommer tillbaka. I mitt fall så blir det en Vaught Corsair F4U-F från en liten modelltillverkare i Tjeckien som hette Stein Model. Det fanns en hel serie av modeller i samma storlek, totalt ca 10 stycken och det fanns bland annat en Focke-Wulf 190, Hawker Typhoon, Kawasaki och en Il2 att välja på. Tyvärr finns inte dessa att köpa längre men ibland dyker det upp en begagnad på marknaden.

Eftersom modellen inte säljs längre kan man ju fråga sig vad dessa byggartiklar har för nytta. Men jag tänker att även ett bygge av en modell från en insomnad tillverkare kan fungera som inspiration för hur en modell kan konstrueras och byggas. Kanske får du något tips på en lösning som du inte tänkt på tidigare. Kanske kan det fungera som inspiration för den som vill bygga en egen modell i glasfiber. Hur man gör en form och gjuter i glasfiber finns det artiklar på Aces High. Gjuta i glasfiber del 1 och del 2.

Modellen
Modellen blir något större än 1 meter i spännvidd och är till skillnad från de flesta modeller i dag en byggsats och inte en ARF-modell. Nu är den väldigt långt förarbetad med kroppen är mycket fint gjuten i glasfiber och vingar av plankad frigolit, på Corsairen består vingen av 4 delar. I byggsatsen ingår motorbock, linkar, roderhor och andra smådetaljer men ingen tank. En ganska kortfattad byggbeskrivning på tre språk följer. Dock bör man nog ha lite erfarenhet av att bygga innan man ger sig i kast med den här modellen eftersom det finns en del saker att klura ut eftersom byggbeskrivningen som sagt är rätt kortfattad.

Förebilden
Chance Vought F4U Corsair var ett amerikanskt jaktplan som började konstrueras 1938 av Rex Biesel och ukrainaren Igor Sikorsky. Det var avsett som ett hangarbaserat jaktplan som skulle ha samma, eller bättre, prestanda som de landbaserade jaktplanen som då fanns eller var under konstruktion. För att åstadkomma detta utgick de från den största motorn som fanns att tillgå, den 46 liter stora och 2000 hästkrafter starka stjärnmotorn Pratt och Whitney R-2800 Double Wasp. En stor motor kräver givetvis en stor propeller och en stor propeller ett högt landningsställ. För att komma runt problemet med det höga landningsstället så gjordes vingen som en inverterad måsvinge vilket gjorde att landningsställsbenen kunde vara avsevärt kortare. Hjulen fälls in bakåt och roterar 90 grader vid infällningen så att de får plats i vingen utan att sticka ut och Corsairen var flottans första jaktplan med helt infällda hjul.

För att åstadkomma detta utgick de från den största motorn som fanns att tillgå

Prestandamässigt så var Corsairen en lyckad konstruktion men den hade en del barnsjukdomar vilket ledde till att den till en början inte kunde användas från hangarfartyg, framförallt var det den dåliga sikten framåt och obehagliga stallegenskaper som gjorde den svår att landa på hangarfartyg.

Den första prototypen flög 29 Maj 1940 och två år senare togs de första Corsair jaktplanen i aktiv tjänst och av marinkåren från landbaserade flygfält och inte av flottan som det var tänkt från början. Marinkåren var däremot väldigt nöjda med sitt nya flygplan som var ett stort steg framåt jämför med de jaktplan de hade haft innan. Det var till slut den engelska flottan som löste problemet med att landa Corsairen på hangarfartyg och deras lösning var att göra inflygningen i en sväng så att det gick att se hangarfartygen och framförallt landningsofficeren vid sidan om nosen av flygkroppen. Man lyckades även lösa övriga problem som stallegenskaperna och att vindrutan blev täckt av olja. Vaught Corsair användes inte bara av USA:s flotta utan även Royal Navy och Royal New Zeeland Airforce och även andra länder efter kriget. Att konstruktionen var lyckad bevisas kanske framförallt av att den tillverkades i hela 12 år, från 1940-1952 vilket är den längsta tiden för ett propellerdrivet jaktplan.

Bygget
Det som är speciellt med en Corsair är framförallt vingen och passande nog så börjar bygget med just vingen som är något mer komplicerad än vad en vinge brukar vara på ett jaktplan i den här storleken. Jag började med att limma dit framkanterna på de fyra bitarna som utgör vingen, framkanten består av en 6 mm tjock balsalist. Sedan skar jag bort de bitar som skall bli skevrodren och limmade dit vingspetsarna. Vingens bakkant och skevrodrets framkant skall även de förses med en balsalist och den är hälften så tjock som framkanten. När alla balsabitar var på plats så skar och hyvlade jag till dessa lite grovt. Nu hade jag med andra ord fyra stycken bitar vinge som skulle sättas ihop till en vinge. Jag gjorde så att jag limmade ihop de två mittre delarna först, dessa sitter ihop med en liten plywood balk som ger dem rätt V-form, en ganska brant negativ sådan. Jag använde 30-minuters Epoxy till detta då det fyller bra och ger tillräckligt med tid för att passa ihop bitarna ordentligt. För att hålla bitarna på plats under torktiden använde jag maskeringstejp. Eftersom jag förstod att det skulle bli halvt omöjligt att pilla i kablarna till servona som skall sitta i vingen efter att vingen var klar så la jag dessa på plats innan jag limmade ihop de två mittbitarna. När detta hade torkat så limmade jag dit de yttre vingdelarna, en i taget, med Epoxy.

När de fyra delarna vinge hade blivit en vinge så använde jag mig av mitt favoritverktyg, den lilla balsahyveln, och sedan sandpapper för att få framkanter och vingspetsar runda och fina. Jag brukar alltid försöka hyvla så mycket som möjligt och slipa så lite som möjligt för att slippa allt damm som slipning av balsa för med sig.

För att vingen skall hålla för påfrestningarna så skall alla skarvar förstärkas med glasfiber. Jag använde 80-grams glasfiberväv som jag sprayade med 3M-77 spraylim. Då går det att sätta glasfiberbitarna på plats på ett smidigt sätt och de sitter kvar medan man stryker på Epoxy på dessa.  Även till detta använde jag 30-minuters Epoxy som jag blandade med lite T-sprit för att få det lite mer lättflytande. Jag använde en billig engångspensel till att stryka ut limmet med.

Servon till skevrodren sitter ett i vardera vinge och det finns en markering i vardera vinge för detta samt ett hål som kabeln skall gå i. Kabeln såg jag till att få på plats hela vägen ut till servots plats när jag limmade ihop vingdelarna.  Egentligen är det ganska lite jobb att få till vingen men det tar ändå en stund att göra, även om den mesta tiden egentligen är torktid för limmet.

Allt för denna gång
Längre än så hann jag inte den här gången, men det är mycket kvar av byggsäsongen och jag återkommer med en ny artikel inom kort.