Detta tävlingsreferat publicerades ursprungligen i Aces High 2-98
Störst hittills – Eurocup i Örebro!!!
Ja, vad ska man säg, när man sitter här i bygghörnan med en kraftigt trumpen min? Jo, att vi blev 39 tävlande piloter i Örebro. Vi fick fint väder, och arrangemanget gick mycket bra, detta till trots att det var det största i Europa – hittills – för jag räknar med att vi kommer att få se ännu större tävlingar i framtiden.
Satellitbilder
Nog var det med tvekan vi begav os mot Örebro på fredag kväll. Satellitbilden jag hade med mig visade ett stort lågtryck på väg in från Island, över Norge. Enligt mina (och SMHI:s) beräkningar, borde ovädrets centrum vara framme i Örebro kl 14.00 lördag eftermiddag. Lagom för att förstöra tävlingen med andra ord. Så blev det nu inte, för när vi vaknade upp på lördag morgon i RFK Ikaros eminenta klubbstuga, sken solen från klarblå himmel. Under natten hade några av de norska piloterna hittat till fältet, medan finska, tyska, och norska piloter hade letat sig fram till andra härbärgen i Örebro under natten. Under förmiddagens lopp hade jag nöjet att checka in 19 utländska piloter (det var precis att nummerlapparna räckte). Med 20 incheckade svenska piloter blev det alltså 39 stycken sammanlagt.
Fight
Det blev många heat per runda – 7 stycken närmare bestämt. För att slippa hålla på långt in på natten, beslutade vi på briefingen att korta ner förberedelsetiden till endast 2 minuter. Detta räcker mer än väl, med tanke på att det mycket väl kunde gå flera timmar mellan heaten för en pilot. Gott om ti att förbereda sig i vilket fall, med andra ord. Detta kan vara en idé att lägga in i reglerna kanske?
Pär B. (gruppchef Öst) använde sitt nyframtagna datorprogram för att ta fram heatlistor. Detta fungerade utmärkt, förutom domarlistningen, som blev lite ”buggig”. Detta löste dock fint, efter lite inledande strul. På samma sätt var det inledningsvis i första rundan lite struligt att få tag på poänglapp för den pilot som skulle döma. Men även detta blev bättre under dagens gång.
Efter noggrant övervägande valde vi att flyga på det oklippta fältet på andra sidan om det ”riktiga” modellflygfältet. Fördelen här var att vi fick solen i ryggen, och fritt flygområde. Nackdelen var det höga gräset, som tog sin tull i form av knäckta flygplanskroppar (detta hände i flera fall).
Jakt-glimtar
Som alltid när det rör sig om en sådan här stor tävling, är det omöjligt för en ”reporter” att komma ihåg allt som hände på tävlingen. Här kommer i alla fall ett par ”ögonblicksbilder” ur mitt minne (rätta mig om jag har fel). Lennart och Janne Larsson gjorde en rätt spektakulär ”mid-air” i första rundan, då Lennart helt enkelt parade sig Spitfire med Jannes kärra. Resultatet blev två modeller som tillsammans, i svag dykning, gjorde den sista färden mot moder jord. Mycket spektakulärt!
Rolle (Roland P asså) lyckade knocka ner Jonas H – 1 kill till Rolle (som om han behövde fler, va??!)(Det var fortfarande poäng för kill 1998, till skillnad från nu. Reds. anm). Tysken Rudi Gestberger kolliderade i andra rundan, och fick halva stabben avslagen på sin FW190A. Intressant nog lyckades Rudi hålla Focken flygande till slutsignalen, trots en kraftigt höjdrodertrimmad modell. Rudi gjorde helt enkelt en perfekt avvägd Spit-S , följd av landning. Rätt genial som Rickard P, uttryckte det. Rickar gjorde, sin vana trogen, en hel del klipp, och ledde klart innan finalen. Alla som sett honom flyga sin illgröna Arado förstår vad jag menar…
Kraaasch!
För vissa andra gick det inte så bra! Undertecknad kraschade ner sig direkt i start med min Mosquito, pga motortrubbel. Trist, Inte gick det bättre för undertecknad i 3:e, med radiostörning, och totalkvadd av P-47. Erkki Lusto (Finland) hade inte det bästa flytet (eller kastaren för den delen) utan slutade på en totalsumma av 17 flygsekunder på minst 20 startförsök. Per D. gjorde en rätt tuff undanmanöver i 3:e, genom att gi in i en dykning på ca 4 meters höjd. Motståndaren? Jo, han fortsatte ned till ca – 0,2 meters höjd, dvs krasch (jag såg aldrig vem det var). I övrigt var det en del omstarter, och småkrascher. Antalet kollisioner var också fler än jag räknat upp, och på samma sätt var det en del klipp. Dock, jag tyckte det var färre klipp än väntat, fast det var kanske jag som inbillade mig? Överhuvudtaget var det fock mycket bra flygningar, bitvis riktigt underhållande, och på låg höjd (det brukar varar underhållande på låg höjd, ju…).
Final
Till final gick Rickard P, Jonas H, Janne Larsson, Roland P, Micke W och Joakim W. Förvånansvärt nog enbart svenskar. Nämnas ska dock att det bara var 2 poäng skillnad mellan 7:an Holger Bothmer (Tyskland) och Roland P, innan final. (Det var bara 6 piloter som gick till final 1998. Reds. anm)
Roligt att notera är att de båda kolliderade i 3:de, där Roland höll sig upp 10 sekunder efter kollisionen, med utslaget vänster skevroder, och knappt flygbar modell. Dessa 10 sekunder kan alltså ha gjort skillnad mellan fina, eller inte…
Spänningen innan start var som vanligt stor, fast frågan var väl egentligen mest hur många klipp Rickard skulle få till? Men ack, ack, Rickards ack gled ur med följande radiodöd som följd. Resultatet blev en tvåmotorig Arado i en fin högersväng, in ett par meter bakom säk, i en störtning mot en säker död. Bye-Bye Beavis… (snyft!)
Med 200 minus och inga plus i bagaget från finalen, var Rickard ute ur leken, och nu var frågan om vem som skulle ta hem förstapris-bucklan? Janne Larsson satsade allt, fick in två klipp, och säkrade därmed förstaplatsen. Jonas H, som endast låg några poäng bakom Janne innan final kom tvåa, med Roland P på tredje plats, med ett klipp i final.
Prisutdelning
För en gång skull hade vi ett digert prisbord att dela ut till deltagarna. Själva tävlingen tog bara 6 timmar, plus prisutdelningen som tog ytterligare en halvtimme, med utdelning av pokaler, och de sedvanliga pokalerna. Janne Larsson korades här till Europamästare 1998, eftersom Örebro-tävlingen också var inofficiellt Europeiskt mästerskap.
Som jag uppfattade det, var samtliga tävlande mycket nöjda med arrangemanget. Detta lovar gott inför nästa års satsningar på internationella tävlingar. Till er som missade tävlingen vill jag bara säga att det är jävligt kul med denna typ av tävlingar, med internationell atmosfär (och då tänker jag inte bara på finska stridsrop…!) I skrivande stunder återstår bara två tävlingar i 1998 års Europacup, men var lugn, det blir fler nästa år.
Eurocup-Sjeneralen Martin E.
