I juni 2025 firar RC 1/12th Scale combat 35 år i Sverige. Det var nämligen i juni 1990 som den första tävlingen i radiostyrd skala-combat med modeller från andra världskriget i skala 1:12 kördes, i form av en landskamp mellan Norge, Sverige och Finland under Barkarby skaladagar.
Startskottet för Scalecombat
Året innan hade scalecombat-uppvisningar körts under lunchpausen på Barkarby skaladagar, där bland annat den kände modellplanskonstruktören Kristian B hade deltagit, med lånade norska modeller. Inför landskampen 1990 hade Kristian skrivit en kort notis i tidningen Allt om Hobby, som undertecknad läste och blev intresserad av.
Ett telefonsamtal till wingman Johannes O senare, så var vi två stycken som hade cirka fyra månader på oss att konstruera, bygga och träna. Sagt och gjort – på några dagar hade jag ritat ihop en konstruktion av det svenska jaktplanet J22. Denna byggdes snabbt ihop av Johannes och mig, i två prototyper.
Sanningen är att Johannes var snabbare på att bygga än mig och var lite för otålig för att vänta in att även jag skulle bli klar. Alltså körde han ut till modellflygfältet och kastade iväg prototypen själv. Det var som upplagt för krasch, för modellen var ju helt oprovflygen och kunde ha haft trim åt vilket håll som helst, men han lyckades!
J22 Dogfight i balsa
Konstruktionen var lite speciell. Delvis inspirerad av den välkända Kobra 20b byggdes kroppen först plant mot byggbrädan, liksom de två balsaplankade vinghalvorna med Clark-Y -profil. Vinghalvorna fogades sedan samman med kroppen via en vingbalk som limmades fast genom kroppen. Först därefter bygges kroppens undersida – den så kallade kölen – upp av balsa. Slutligen kläddes det hela med plastfilm, i grön och ljusblå färg.
De dåvarande reglerna för Dogfight tillät .15-motor för förebilder med radmotor, såsom Spitfire och Messerschmitt, medan förebilder med stjärnmotor såsom FW190A, P-47 och J22 fick använda stjärnmotor. Alltså fick småttingen J22 flyga med .20-motor vilket gav den oanade fartresurser, trots den ineffektiva Clark-Y -vingen.
Modellen handkastades, som var vanligt med Dogfight-modeller. Alltså kunde sidorodret rationaliseras bort och modellen styrdes enbart med höjd- och skevroder, plus motorns gas. Servona på denna tid vägde ca 40g stycket och drog sisådär 2,4kg. Vikten för en sådan J22 hamnade runt 900g.
Träning och överraskningar
Det blev ett par månader med jaktstrids-träning, mellan Johannes och mig. Vi upptäckte snabbt att luftstrid mellan bara två plan tenderade att bli enbart kurvande runt varandra, något vi snabbt tröttnade på.
Istället började vi mest busflyga med våra plan, lågt och fort så att motorns bröl ekade i greve Wachtmeisters skogar! Vi upptäckte också snabbt några intressanta egenskaper som våra J22 hade. Den mest effektfulla var att dra lite för mycket höjdroder i en brant sväng. En sådan manöver medförde alltid en högfarts-stall och medföljande ”snabb vändning” – läs klippning – över till sväng åt andra hållet.
lågt och fort så att motorns bröl ekade i greve Wachtmeisters skogar
Detta var en nog så häftig undanmanöver, som vi tränade in till perfektum. Dock insåg vi att det egentligen inte var en bra egenskap och på de två efterföljande prototyperna byggde vi in skränkning av vingspetsarna, som löste problemet. På samma sätt upptäckte vi att de små J22:orna faktiskt var relativt lättflugna i låga farter i landningen, mest på grund av Clark-Y -vingprofilen.
Landskamp
Själva landskampen på Barkarby i Stockholm blev kanske mer av en snopen historia för både Johannes och mig. Min egen första tävlingsflygning drabbades av radiostörning från Radio Stockholms P4-sändare. Ett välkänt fenomen för de som flög i Stockholm, men för oss från landet ett helt okänt fenomen. Mitt första tävlingsheat blev därför mest radiostört flaxande som slutade i flygfältets metallstängsel.
Johannes tävlingsheat blev inte heller lyckat, med motorstrul i starten som direkt resulterade i buklandning på asfaltsbanan. Omstart av motorn i all hast och snabbt upp i luften igen – bara för att upptäcka att skevservot slagits loss i den hårda buklandningen, vilket ledde till ett smått oflygbart plan som Johannes relativt snabbt lyckades ta ner till nödlandning.
Våra korta flygtider till trots, så hade vi i alla fall inte fått våra streamers klippta. Detta faktum i kombination med bra flygning av de tre andra svenska piloterna gav faktiskt Sverige segern i landskampen. Den tidens scalecombat-regler gav nämligen minuspoäng vid klippt streamer plus en del andra poängsystem som många idag nog skulle höja på ögonbrynen för.
Det första steget
”Varje äventyr börjar med ett första steg”, skrev författaren JRR Tolkien i sin bok Bilbo (The Hobbit). Denna landskamp på Barkarby skaladagar 1990 var kanske inte någon höjdpunkt i vare sig tävlingsarrangemang eller flygning, men det var definitivt det viktiga första steget för scalecombat i Sverige.
Åren 1990-92 skrev Kristian B en del artiklar om Dogfight i Allt om Hobby. Johannes och jag åkte runt på olika modellflygträffar för att visa upp våra J22 Dogfight och sälja ritningar. I juli 1992 arrangerade jag som nyutnämnd svensk tävlingschef – efter att Kristian B avgått – den första svensk-arrangerade tävlingen på Ripa modellflygfält i Skåne. Ett fält som snart skulle döpas om till ”Ripa Duck-base”, där medlemmarna i Duck squadron skulle dominera.
”Varje äventyr börjar med ett första steg”
I julnumret av Allt om Hobby 1992 publicerade jag ritningen till J22 Dogfight, en ritning som skulle bli populär och stötta spridandet av 1:12 skala Dogfight i Sverige och därmed lägga grunden till den första svenska Dogfight-cupen 1993. Men det är en annan historia.
Den tidens modellflygmyter
Det är svårt att idag förstå hur den tidens modellflygare tänkte, men låt mig berätta om ”myten om de oerhört svårflugna lågvingade jaktplanen”. Det var nämligen en dåtida sannings-sägen att modeller av lågvingade andra-världskrigsjaktplan måste vara i minst .60-storlek, d.v.s. ha en motor om 10ccm. Det var enligt myten fysikaliskt omöjligt att klara att flyga lågvingade jaktplan i så små storlekar som för .15 och .20-motorer.
Det är utifrån denna mytbildning som konstruktionen av J22 Dogfight och de norska Dogfight-konstruktionerna ska ses. Vi möttes till en början av stor misstro från många modellflygare, där vissa till och med ansåg oss vara farliga och förbjöd oss att flyga på deras modellflygfält. I takt med att vi visade att våra modeller inte bara flög säkert utan också var oerhört roliga att flyga kom denna inställning dock att minska och Scalecombat skulle till slut mot slutet av 90-talet bli en av de största modellflyg-klasserna i Sverige.
Nu, 35 år senare, är Aircombat en sedan länge etablerad och djupt rotad tävlingsklass inom svenskt och europeiskt modellflyg. Så såg det absolut inte ut då, 1990. Men Scalecombat hade något spännande och utmanande över sig, som lockade oss då och fortfarande lockar nya tävlande idag. Detta måste vara ett tecken på en stark grund, att jobba vidare på i många år framöver!
Text och bild: Martin Elmberg
