Nu är det dags att titta närmare på ännu en klassisk warbird, denna gång har turen kommit till ett av den allra mest kända flygplanen i historien, Supermarine Spitfire.
Vilket som är det mest kända, vackraste och bästa jaktplanet från tiden runt andra världskriget är givetvis öppet för diskussion. Ett som är säkert är däremot att i alla sådana diskussioner kommer namnet Spitfire att nämnas. Det är få jaktplan som är lika kända som detta engelska fullblod och som har ett lika karakteristisk utseende.
Början
I början på 30-talet bestod Royal Air Force jaktplanstyrka fortfarande uteslutande av biplan men specifikation F.5/34 som släpptes i mitten av 30-talet var tänkt att ändra på detta. Denna specifikation krävde åtta kulsprutor, en täckt cockpit och infällbart landningsställ. Det var mot dessa krav som R.J. Mitchell utvecklade ett flygplan med elliptiska vingar, åtta kulsprutor och en Rolls-Royce P.V.12 (senare Merlin) som drivkälla. Flygvapnet beställde en prototyp av detta flygplan i januari 1935 mot specifikation F.37/34. Drygt ett år senare var prototypen klar och den flögs den 5 mars 1936 av J. ”Mutt” Summers. Prototypen drevs av en 990 hästkrafter stark Merlin C. Prototypen nådde en topphastighet på hela 536 km i timmen och hade utmärkta flygegenskaper. RAF var inte sena att lägga en beställning, den var på hela 310 stycken Spitfire Mk I. Något som var svårt för det lilla företaget Supermarine att hantera då men i slutänden så skulle nästan 23000 Spitfires tillverkar innan produktionen lades ner.
Konstruktion
När Spitfiren konstruerades var den det allra senaste inom flygteknik med infällbart landningsställ, flygkropp i skalkonstruktion helt i aluminium och självbärande vingar. I dag ungefär 75 år senare så är detta givetvis inte det allra senaste längre utan ett ganska traditionellt sätt att konstruera metallflygplan på. Det som är lite unikt med Spitfiren och som går att se på en gång är framförallt vingformen. Den är dock inte ensam om att ha en elliptisk planform, men det är ganska ovanligt. Det som är desto ovanligare men som inte är lika tydligt är konstruktionen av vingbalken. Denna består av en I-balk där det ovanliga ligger i de yttre delarna. Dessa övre och undre delar består av ett antal fyrkantsprofiler i aluminium som passar i varandra. Den yttersta går hela vingens längd medan de som sitter inuti denna blir kortare och kortare desto närmare vingens rot de kommer. Längst in är dessa nästan helt solid men uppbyggd av ett antal profiler som passar i varandra. Dessa två sitter sen ihop med en web. De elliptiska vingarna är uppbyggda runt den tidigare beskrivna huvudbalken och en bakre balk. Mellan dessa, och även framför och bakom, sitter 20 spryglar och allt detta är sen klätt med aluminiumplåt. Flygkroppen är vad som brukar beskriva som en semi-monocouce, dvs en skalkonstruktion som är byggd på ett antal spant med stringers och longeronger. Det är jämfört med många andra flygplan otroligt många delar i framförallt spanten. I stället för att stansa ut ett spant i ett par delar så nitas de ihop utav en uppsjö olika plåtar och aluminium-profiler.
I tjänst
Den första skvadronen att bli utrustade med Spitfire var No. 19 på Duxford som fick ta emot det första flygplanet i augusti 1938. I spetember 1939 när kriget bröt ut hade RAF beställt 1.960 Spitfire av vilka 306 hade levererats.
De första segrarna i luftstrid för en Spitfire kom när skvadronerna 602 och 603 mötte tyska bombplan utanför den Skotska kusten, båda skvadronerna tillgodoräknades segrar vid detta tillfälle. Vid mitten av 1940 fanns det 19 skvadroner utrustade med Spitfire, en tredjedel av dessa gick förlorade när de gav luftskydd vid den Engelska expeditionskårens reträtt från Dunkirk.
Under sensommaren 1940 stod Slaget om England och större delen av striderna utkämpades på den Engelska sidan av Fighter Command som under denna tid var utrustat med Hawker Hurricane och Supermarine Spitfire. Hurricane var det vanligaste flygplanet i tjänst och stod också för de mesta nedskjutningarna. Trots det så är det Spitfiren som har blivit symbolen för just dessa luftstrider.
När sommaren 1941 kom gick RAF på offensiven med jaktsvep in över det ockuperade Frankrike och det var under denna tid som de första Mk V levererades. Mot slutet var 46 skvadroner inom RAF utrustade med Spitfire. 1942 var första gången som Spitfire flygplan skickades utomlands när ett antal först hjälpte till med försvaret av den strategiskt viktiga ön Malta. Sedan skickades Spitfires till Nordafrika där Hurricanes och Kitty Hawks led svåra förluster mot de nya Messerschmitt Bf 109F.
Under 1942 så dök ett nytt hot upp på himlen, nämligen Focke-Wulf FW 190, detta flygplan var vid sitt intåg i striderna klart överlägset Spitfire Mk V. Detta krävde återigen utveckling av Spitfiren och detta resulterade i Mk IX med förbättrade prestanda. No. 64 Skvadron of Hornchurch var de första att utrustas med Mk IX i början av juli 1942. Inte förrän året efter började Mk IIIV levereras och alla dessa skulle komma att skickas utomlands med skvadron No. 145 som var baserade på Malta som första mottagare. De fick sina första Mk IIIV under juni 1943, mer än ett år efter att de första Mk IX hade levererats. Under detta år så kom även de första Spitfire utrustade med Griffonmotor i tjäns. Dessa var Mk XII som kom som tjänstgjorde i endast två skvadroner, 41 och 91. Nr. 41 var först och var utrustade med Mk XII i februari. Under våren 1944 kom de första Mk XIV i tjänst med Nr. 91, 322 och 610. Dessa var baserade i södra England och kom i tjänst lagom till för att kunna motverka hotet från V1 bomberna som attackerade London. September 1944 så kom de första Mk XVI i tjänst, dessa om var utrustade med en Packard byggd version av Merlin utnyttjades i huvudsak som jaktbombare. Den sista Spitfire versionen att komma i tjänst under kriget var Mk 21 som skvadron 91 var utrustade med från Mars 1945. Dessa hann dock inte flyga särskilt många uppdrag innan kriget tog slut i Europa.
Varianter
Supermarine Spitfire tillverkades i ett antal olika varianter och på de närmaste sidorna följer en sammanfattning av alla olika huvudversioner från Mk I till den slutliga Mk 24.
Mark I
Den första modellen kallades på engelskt vis för Mark I eller Mk I kort och gott. Den första av dessa flög på våren 1938 och i dessa satt det en 1030 hästkrafter stark Merlin II. Denna drev en tvåbladig fast träpropeller och till en början hade de bara fyra av de åtta kulsprutorna monterade på grund av brist på dessa. Förbättringar som infördes under produktionen var bland annat en skottsäker framruta, den karakteristiska bubbelhuven, skottsäkra plåtar bakom motorn, hydrauliska klaffar och landningsställ och även en trebladig de Havilland metallpropeller med variabel pitch. 1566 Spitfire Mk I byggdes totalt, de allra flesta med åtta kulsprutor men även några med fyra kulsprutor och två kanoner, dessa kallades Mk IB
Mark II
Produceras vid Supermarines skuggfabrik i Castle Bromwich i stället för på Supermarine i Southampton. Mark II drevs av de mer kraftfulla Merlin XII som gav ge 1.175 hk vilket ökade hastigheten med cirka 15 km/t. Detta kan tyckas vara en blygsam vinst – men Merlin XII använde en glykol/vatten blandningen under tryck som kylmedel i stället för den icke trycksatta rena glykol som används på tidigare Merlins. Det nya systemet transporterade bort värmen från motorn mer effektivt och gjorde det möjligt att på senare versioner av Merlins ta ut betydlig mer effekt. Bestyckningen var samma som Mk I med olika IIA och IIB versioner med kulsprutor och kanoner respektive. Produktionen var 750 Mk II A och 170 Mk IIB.
Mark III
Experimentell prototyp med 1.280 Merlin XX-motor och ett infällbart sporrhjul, klippta vingar, en ny designad vindrutan och en lite längre flygplanskroppen
PR III
Fotospaningsvariant med borttagen beväpning, extra bränsletank och kamera monterad. Alla maskiner byggda av befintliga modifierade IA maskiner. En större oljetank under nosen gav den en mindre strömlinjeformad profil, men utökade räckvidden.
Mark IV
En prototyp med den nya Rolls Royce Griffon-motor, byggdes senare om som Mk XX.
Mark V
Den mest talrika Spitfire modellen. Mk V hade en förstärkt flygplanskropp och Merlin 45, 46, 50, 55 eller 56 motor (1.440 hk, Merlin 45). Den tillverkades i tre olika beväpningvarianter: VA hade åtta Browning-kulsprutor, VB hade två kanoner och fyra kulsprutor, VC var den första versionen med fyra 20mm kanoner. Vs hade ”klippt” vingar och modifierade motorer för bättre låghöjds prestanda. Mk V var den första Spitfire kunna ta en dropp tank för ökad räckvidd och många var även utrustade för att ta bomber, vanligtvis antingen 250 eller 500 pound. Fram till Mk V hade alla Spitfires användes för försvar av de Brittiska öarna eller Frankrike. Mk V var den första Spitfiren att skickas på uppdrag utanför Europa och hade ofta ha ett dammfilter. Ett tillbehörs som försämrade prestanda men räddade motorn från skador från sanden. 1941 mär Mk V infördes utklassade den Messerschmitt 109E och höll ställningarna mot den senare 109F men utklassades av Focke-Wulf 190, som började dyka upp i 1941.
Mk V max hastighet: 369 mph. Räckvidd: 480 miles. Maxhöjd: 37.000 ft Produktion: = 94 VA, VB = 3.923, VC = 2.447.
Mk VI
Utvecklad för att slåss mot högt flygande tyska spaningsplan var Spitfire VI utvecklats för strid på extrem höjd. Den hade tryckkabin och förlängda vingar. Merlin 47 motorn på 1.415 hk drev en fyrabladig propeller. Mk VI producerades med ”B” beväpning, två kanoner och fyra kulsprutor.
Mk VI hade en maxhöjd på 40.000 fot. 100 Mk VI producerades.
Mk VII
En annan höghöjdsvariant. Mk VII hade Merlin 61, 64 eller 71 motor, med tvåstegskompressor som ger 1.660 hk (Merlin 61). Tvåstegkompressorn revolutionerat prestanda för Spitfireen på hög höjd. Mk VII behöll de förlängda vingspetsarna och tryckkabinen från Mk VI, men lagt till en infällbar sporrhjul. Många hade en spetsig stjärtfena. Små bränsletankar i vingens framkant ökade räckvidden. Bestyckningen av ”B” typ, två kanoner och fyra kulsprutor. Med den nya Merlin motorn infördes två lika stora radiatorer, en under varje vinge. Föregående Spitfires hadehaft ett asymmetriskt arrangemang med radiatorer av olika storlek, vattenkylare under den enda vingen och oljekylare under den andra. Mk VII kunde nå en höjd på hela 44.000 fot. 140 MK VII producerades.
Mk VIII
Denna version var mycket lik Mk VII. Denna version var konstruerad för att montera den nya Merlin motorn med dubbla kompressorer i. Den hade infällbar sporrhjul, spetsigt sidroder och ett snyggt tropiska filter, vilket inte försämrade prestandan. Mk VIII kom i tre versioner: – Mk VIII var den vanliga jaktversionen. Mk LFVIII var en låghöjds version med en Merlin 66 motor och HFVIII var optimerad för hög höjd med förlängda vingspetsar och en Merlin 70-motor, men ingen tryckkabin. Mk VIII var kanske den trevligaste versionen av Spitfiren att flyga. Men produktionen var långsam i början och de flesta gick till Mellanöstern och Fjärran Östern. Behovet av att få Spitfires med de nya motorerna i produktion och ut till flottiljerna så snabbt som möjligt för att motverka Focke-Wulfgissel innebar att prioritet gavs till den enklare att producera Mk IX. Mk VIII hade en beväpning av två kanoner och fyra kulsprutor. Produktionen av Mk VIII blev till slut 1.658 exemplar.
Mk IX
Storbritanniens svar på Focke-Wulf 190 var Mk IX. Den var egentligen något av en nödlösning för att montera den nya Merlin motorn med tvåstegkompressor till en Mk V. Mk IX hölls i produktion långt längre än någon kunnat föreställa sig och bildade huvuddelen av Fighter Commands utrustning under mitten av kriget. Mk IX kom i versioner för låg höjd med klippta vingar och för hög höjd med förlängda vingspetsar samt den massproducerad vanliga jaktversionen. Normal beväpning var två kanoner och fyra 0,303 kalibers kulsprutor. Även om ”E” vingen infördes på MK IX för att ge en beväpning av två kanoner och två tunga kaliber 0,50 maskingevär som gav mycket bättre räckvidd och genomslagskraft än den tidigare gevärkalibers kulsprutora. Vid medelhög och hög höjd var Mk IX överlägsen FW190 även om Focke-Wulf utmärkte sig på låg höjd. Senare ”långnästa” versioner av FW190 återfick övertaget över Mark IX men då väntade redan bättre Spitfires i kulisserna för att återta herraväldet i luften. Det var med Mark IX som processen med att upprätta luftherravälde för de allierade över Europa startade. Totalt tillverkade 5.665 Mark IX Spitfires.
Mark X
En hög höjd spanings version med tryckkabin, infällbart sporrhjul och spetsig fena från Mk VII. Utrustad med antingen en Merlin 64 eller 71 motor men med en normal vinge med bränsletankar i vingens framkant och större oljetank i en något större motorkåpa gav Mk X extra räckvidd. Ingen beväpning monterad. 16 Mark X Spitfires producerades varav en var utrustad med förlängda vingspetsar.
Mark XI
En annan spaning version som var mycket lik Mk X förutom att det inte hade tryckkabin. Merlin 61,63 eller 70 monteras. Tropisk utrustning som standard. 471 Mk XI producerades.
Mark XII
Spitfire XII var en version som togs fram enbart för rollen som jaktplan på låg höjd. Denna version introducerade en Griffon motor på 1.735 hk. Griffon motorn gjorde Spitfireen 3 fot längre och motorkåpan var tvungen att ha två stora utbuktningar ovanför avgasportarna för att ventilkåporna på den betydligt större Griffonmotorn skulle få plats. Mk XII gav RAF något vid sidan om Hawker Typhoon som kunde fånga FW 190 på låg höjd. Alla Mark XIIs hade klippta vingar för att ge ökad låghöjdsprestanda. De hade alla en ny större spetsig fena och en beväpning av två kanoner och fyra 0,303 kulsprutor. Vissa hade infällbart sporrhjul. Endast 100 stycken Mk VII producerades.
Mark XIII
En fotospaningsversion som var mycket lik en Mark V förutom att den hade en Merlin 32-motorn som drev den vanliga Mk V trebladig propeller. Mk XIII var bara utrustad med 4 kulsprutor. Tre kameror var installerade och det fanns möjlighet att montera en fälltank, 18 producerades.
Mk XIV
Precis som prestandan på Merlin motorn hade förvandlats med en två-stegs kompressor ökades den redan imponerande kraften i Griffon motor till hela 2.050 hk på samma sätt. En fembladig propeller måste användas för att absorbera all denna kraft. Mk XIV byggde på VIII men med en större fena och roder för att förbättra riktningsstabilitet med den nya motorns effekt. Senare Mk XIV försågs med drophuv för att förbättra sikten. Liksom Mk XII hade Mk XIV ”Griffon-utbuktningar” på motorkåpan, men den hade symmetriska radiatorer under vingarna. Medan Mk XII hade haft asymmetriska radiatorer som Spitfires med enstegs Merlin motorer. Mk XIV var utrustad med beväpning av antingen två kanoner och fyra 0,303 kulsprutor eller två kanoner och två 0,50 kulsprutor. MK XIV var nästa Spitfire som skulle komma att tillverkas. Vid införandet av Mk XIV var luftherravälde till stor del redan vunnet, så Mk XIV Spitfires fick ofta till uppgift att engagera markmål. MK XIV kunde bära en 250 eller 500 pund bomb under kroppen och två 250 bomber punds bomber under vingarna. MK XIV var också ett av få flygplan kunna flyga ifatt och förstöra V1 flygande bomber. 957 Spitfire Mk XIV tillverkades.
Mk XVI
Mycket lik Mk IX men med amerikanskt byggda Packard version av Merlin känd som Merlin 266. Vanligen beväpnad med två kanoner och två 0,50 kulsprutor. Många hade dropphuv. 1.054 stycken producerades.
Mark XVIII
Denna version hade en omkonstruerad flygkropp från början designad för tvåstegs Griffon. (Mk XIV var en snabblösning med Griffon monterad på en Mk VIII) Mk XVIII hade alla dropphuvar och extra bränsle i vingarna. Många användes för fotospaning. 300 producerades.
Mark XIX
Detta var en obeväpnad fotospaningsversion av Mk XIV med en dropphuva och extra bränsle i vingarna. Många var utrustade med tryckkabin. Det var en XIX som flög den sista Spitfire sortien med RAF 1954. 225 av denna version producerades.
Mark XX
Den Spitfire IV som döptes om till XX när den byggdes med om delar från prototypen till Mk XII.
Mark 21
Med Mk 21 ändrades klassificering av Spitfire märken från romerska till arabiska siffror. Vingen på Spitfire hade förändrats mycket lite under flygplanets utveckling fram tills denna version. Men med Mk 21 fick den elliptiska vingen ge vika för en ny lite rakare version med lite klippta spetsar och ändringar i klaffar och skevroder. Vingen var även starkare och hade fyra 20mm kanon. Flygkroppen omarbetades och hela flygplanet var tyngre än tidigare Spitfires, vilket innebär att landningsstället måste göras mer robust. Hjulen var nu i infällt läge helt täcka av luckor (detta hade varit ett inslag i Mitchells första prototyp Spitfire och prototypen av Mk III men infördes inte på någon produktions Spitfire före Mk 21). Den vanliga motorn var en Griffon 61 eller 64 med fem blad propeller, även om några var utrustade med Griffon 85 med sex blad i par av tre som roterar i olika riktningar (känd som en motroterande propeller) för att fullt ut kunna utnyttja de 2.375 hästkrafter som Griffon motorn gav. Mk 21 behöll den normala cockpiten. När den först infördes hade Mk 21 mindre bra kontrollegenskaper men detta var botade genom ändringar av sidroderroder och höjdroder. 122 stycken Mk 21 producerades.
Mark 22
Denna version var i princip en Mk 21 med dropphuv, dock hade vissa även en annan fena. Detta var fenan som utvecklats till Supermarine Spitful som planerades som ersättare för Spitfire. 272 Mk 22 tillverkades.
Mark 23
En prototyp med en vinge med laminär profil. Prototypen bestod av en Mk VIII med en nyutvecklad vinge med laminär profil men den gav ingen direkt fördel jämfört med den vanliga vingen så någon produktion av Mk 23 blev det aldrig.
Mark 24
Den sista typen av Spitfire som tillverkades var Mk 24. Den hade den stora Spitful-fenan som standard och var beväpnad med fyra kortpipiga kanoner som inte sticker ut framför vingen. 54 Mk 24 Spitfire tillverkades.
