Aces High tar en titt på ännu en klassisk warbird. Den här gången inget mindre än Chance Voughts mästerverk Corsair.
Chance Vought F4U Corsair anses allmänt vara det bästa hangarfartygsbaserade jaktplanet som användes operativt under andra världskriget. US Navy började använda detta jaktplan i Stilla havet i April 1944 och fram till slutet av kriget gjorde dessa anspråk på 2140 nedskjutna fiendeflygplan till priset av 189 egna förluster.
Sent intåg
Att Amerikanska flottan inte började använda Corsair fören våren 1944 verkar ganska märkligt med tanke på att konstruktionsarbetet började redan 1938. Det var den amerikanska flottan som vid den tiden tog in förslag på ett ensitsigt jaktflygplan som skulle kunna baseras på hangarfartyg.
Konstruktörerna Rex Biesel och ukrainaren Igor Sikorsky tog fram en konstruktion baserad på den 46 liter stora och 2000 hästkrafter starka stjärnmotorn Pratt och Whitney R-2800 Double Wasp. Den starkaste motorn som då fanns att tillgå. För att då den prestanda som krävdes av flottan byggde de utifrån denna motor det minsta flygplanet som var möjligt.
Vingen
Det mest karakteristiska draget på flygplanet är utan tvekan vingen, och den karakteristiska formen kommer sig av valet på motor. En stor motor kräver givetvis en stor propeller och en stor propeller kräver i sin tur ett högt landningsställ. Eftersom man ville fälla landningsstället bakåt in i vingen begränsades landningsställets längd av vingens korda. För att komma runt problemet gjordes vingen som en inverterad måsvinge med landningsställen monterade i knäcken på vingen. Detta gjorde att landningsställsbenen kunde vara avsevärt kortare. Dessutom gör detta att vingens vinkel från kroppen blir optimal ur luftmotståndssynpunkt. Inre delen av vingen är gjorde helt i metall medan yttervingarna är klädda med duk.
Landningstället
Hjulen fälls in bakåt och roterar 90 grader vid infällningen så att de får plats i vingen utan att sticka ut och Corsairen var faktiskt Amerikanska flottans första jaktplan med helt infällda hjul.
Flygkroppen
Resten av flygplanet är av konventionell konstruktion, helt i metall och stor del av flygkroppen är punktsvetsad i stället för nitad. Huven bestod till början av ett antal rutor med metallram, detta ändrades sedan till den karakteristiska bubbelhuven.
Omkonstruktion
De första exemplaren var beväpnade med tre stycken 12.7 mm kulsprutor och en 7.62 mm kulspruta. Innan produktionen hann börja stod det dock klart att detta var alldeles för klent och att en förstärkning av beväpningen var nödvändig. Detta skulle visa sig kräva en hel del omkonstruktion.
Två 12.7 mm kulsprutor till i varje vinge skulle få plats, för att detta skulle vara möjligt togs bränsletankarna i vingarna bort. Detta gjorde att en tank i kroppen behövdes, det enda ställe närma tyngdpunkten som återstod. Beväpningen i kroppen togs bort och ersattes av en bensintank. Men det var inte tillräckligt utan cockpit var tvungen att flyttas nästan 1 meter bakåt för att tanken skulle få plats. Februari 1941 togs den nya prototypen emot av US Navy och 30 Juni fick Vought ett kontrakt på 584 flygplan av typen F4U-1.
Produktion
Det första produktionsexemplaret flög 25 Juni 1942 och ändringar som längre skevroder, längre kropp, bepansring, skottsäker vindruta och installation av en ny version av motor. RDE nya 2800-8 som levererade de 2000 hästkrafter som flygplanet var konstruerat för, de tidigare hade som mest kunnat få ur sig 1850 hästkrafter
I tjänst
I september 1942 hade tillräckligt många flygplan levereras så att det kunde utrusta en enhet med dessa. Det var US Marine Corps Squadron VMF-124 som fick äran att bli den första Corsair squadronen. Något senare fick flottan ihop tillräckligt många flygplan för en skvadron även de. Tyvärr visade det sig att Corsair till en början inte var särskilt lämpad för hangarfartygstjänst men i övrigt var prestanda väldigt goda och särskilt marinkåren var väldigt nöjda med sina flygplan.
Fler ändringar
En del ändringar infördes för att få flygplanet att fungerade på hangarfartyg. Dessa ändringar var att flytta upp piloten 18 centimeter och att permanent låsa de övre kylklaffarna på motorkåpan så att oljan från motorn rann ner på sidan av kroppen i stället för att stänka på vindrutan. Sedan infördes även ändringar på landningsstället och en liten spoiler sattes dit på framkanten på styrbord vinge för att komma till rätta med de obehagliga stallegenskaperna som fanns vid landning. Trots detta tog det lång tid innan US Navy började använda Corsairs ombord på sina hangarfartyg. Faktisk började de inte använda dem till sjöss förrän Royal Navy hade provat ut Corsair ombord på sina hangarfartyg och hade tagit fram rutiner för landning och annat.
Versioner
Den första operativa typen F4U-1 byggdes i hela 4675 exemplar av Vought själva, Brewster byggde 735 och Goodyear 4014. F4U-2 var en nattjaktsversion som det bara byggdes ett exemplar av. F4U-3 var en höghöjdsvariant som inte byggdes klara under kriget och den sista versionen som byggdes under andra världskriget blev i stället F4U-4 som kom i tjänst i slutet av 1944. Den versionen hade förbättringar som en ny huv, omdesignad cockpit, en bepansrad förarstol och nya motorer i form av R-2800-18W eller -42W med en propeller som var 4,01 meter i diameter. Totalt tillverkades 12.571 Corsair, den sista rullade ut från fabriken i Dallas i december 1952 och typen hade då varit i produktion i strax över 10 år. Kanske ett bevis att konstruktionen var ovanligt lyckad.
Operatörer
Vaught Corsair användes inte bara av USA:s olika vapengrenar utan även Royal Navy och Royal New Zeeland Airforce under krigsåren. Till detta kommer att det även användes av en mängd även andra länder efter kriget och det gjorde även tjänst med US Marine Corps under Koreakriget.
